Vi som jobbar med kommunikation är allt oftare överens om behovet av att bli modigare. Modigare för att sticka ut, modigare för att bli övervägda, modigare för att bli valda. Men vad är mod? Och hur blir man modigare? Det här är den korta historien, från Helena Wittbom och Erik Höglund, om det kreativa kommunikationshuset Shomeis val att ta in modig hjälp från ett oväntat håll. Dels för att hjälpa sig själva och sina stundtals pressade uppdragsgivare, dels för att rädda en alltmer reklamtrött publik från feg kommunikation.

En gång för länge sedan blev du intresserad av reklam. Någonting du läste, såg eller hörde fick dig att känna något. För någon av oss på Shomei var det till exempel en Levi’s reklam om ett par jeans i ett kylskåp. En film som ledde till att den då 13-årige och blivande kreatörens inställning till varumärket cementerades för alltid. För utan att bry sig det minsta om detaljerna i produktionen, hur den sålts in eller hur den skulle följas upp fick filmen 13-åringen att falla fritt i en känsla av att ha upptäckt något som precis gjort hens värld större. Och utan att veta om det var det precis denna upplevelse som kreatören flera år in i karriären skulle fortsätta söka efter. 

Även om du aldrig sett reklamfilmen om jeansen i kylen är händelsen ett exempel på en situation där någon konsumerar reklam modigt. Modigt eftersom hen utgår från sig själv och sedan lägger vikt vid den egna känslan. För någon utanför vår bransch låter det naturligtvis enkelt. Men för oss som befinner oss mitt i den är det en av våra största utmaningar. Den att släppa de duktiga perspektiven och bedöma det du skapar utifrån dig själv.  Vad tycker du egentligen om det här? Bryr du dig överhuvudtaget? Eller älskar du det? 

Som byrå i ständig utveckling vet vi vilket mod som krävs för att vara sann i varje nedslag, tro oss. Vad vi inte visste var att det gick att få hjälp utifrån. Från oväntat håll. Såhär gjorde vi: 

Rekommenderade artiklar

Vi blev gaseller, fick två annonser i Di och skulle plötsligt marknadsföra oss själva. Vi var osäkra på vad vi ville säga men säkra på att mod var ett ständigt återkommande inslag i nästan varje diskussion. Till slut löd en enkel textannons, med vår okända symbol som avsändare, såhär: 

SMS:a namn, adress, mobilnummer och skostorlek till 0793 05 27 10. Mod lönar sig. 

Enligt Di exponerades våra annonser för 656 000 personer. Fem (!) svarade. De som svarade fick ett par skor i rätt storlek med ”I am brave” broderat på plösen och ett meddelande som bland annat innehöll följande: 

Vi känner inte varandra än men vi vet tillräckligt mycket om dig för att veta att vi vill fortsätta ha kontakt. Vi ser framför oss ett ”mod board” som vi kan dela kommunikation med innan den når gemeneman. Ett sätt för oss att bli bättre (och ännu modigare) genom att få vårt arbete bedömt av en liten exklusiv grupp modiga. 

Shomei
Skorna med “I am brave” broderade på plösen.

Alla tackade ja och Shomeis ”mod board” var därmed grundat. Från och med nyss har vi alltså tillgång till en brokig skara orädda med enda uppgift att bedöma allt vi gör utifrån sig själva.  

Vi älskar vårt ”mod-board” och dess tillkomst. Men kanske tog vi en omväg? Kanske hade det räckt med att vi bara bestämt oss för att börja titta på allt vi gör som om vi var 13 år igen och satt framför en TV i ett vardagsrum utan aning om vad vi ville bli när vi blev stora. 

Därför är vårt framtidstips att åter lyssna till din egen röst när du bedömer kommunikation du skapar. Läs, känn och tänk som om du var 13 år. Kanske kan det komma att rädda en hel bransch i ett land där reklamtröttheten bara växer. Kanske kan det hjälpa dig att hitta ny mening och glädje bakom tangentbordet i höst. Så ta ett djupt andetag och känn efter. Säg ifrån och stå upp för vad du tycker. Det är aldrig fel om du är ärlig. Men det är alltid fel om du är feg. 

Lycka till i jakten på din inre 13-åring.

taggad i
dela artikeln med